Vintermarathon

Skavsår på tårna
Steg på steg på steg
Vintermarathon

Vilja samma

Vi kan rita tillsammans

vill spela

Jag kan läsa för dig

vill spela fotboll

Vi kan spela

vill bada

Vi kan baka

Köket fylldes av mjöldamm

Intressant läsning

Konsten att resa


Jag kom tillbaka till London från Barbados och fann att staden envist vägrat att förändras. Jag hade sett azurblå skyar och jättehavs anemoner. Jag hade sovit i en rafiabungalow och ätit havsgös. Jag hade simmat bredvid dvärgsköldpaddor och suttit och läst i kokospalmernas skugga. Men hemstaden var inte imponerande. Det regnade fortfarande. Parken var fortfarande en mindre sjö och himlen spred begravningsstämning. När man är på gott humör och solen skiner är det frestande att se ett samband mellan det som händer inom en och det som händer utanför, men anblicken av London när jag kom tillbaka var en påminnelse om världens likgiltighet inför allt som dess invånare upplever i sina liv. Jag var förtvivlad över att vara hemma. Jag kände att det inte kunde finnas många värre platser på jorden än den där jag var dömd att tillbringa mina dagar.



.. människornas olycka beror på en enda sak: detta att de inte kan
stanna i lugn och ro i ett rum.

Pascal, Tankar, 7.69


Mellan 1799 och 1804 företog Alexander von Humboldt en resa i Sydamerika och gav sena redogörelsen för vad han sett under titelen Relation historique du voyage aux regions Iquinoxiales du nouoau: continent.

Nio år tidigare, våren 1790, företog en tjugosjuårig fransman, Xavier de.Maisrre, en resa i sin sovrum och gav senare redogörelsen for vad han sett titeln Resa i min kammare. Belåten med sina erfarenheter företog de Maistre 1798 en andra resa. Den här gången reste han om narren, vågade sig ända till fönsterblecket och gav senare sin redogörelse titeln Nattlig resa i min kammare.

Två förhållningssätt till resandet: Relation historique du voyage aux regions equinoxiales du nouveau continent och Resa i min kammare. Den förra krävde tio mulor, trettio kollin, fyra tolkar, en halvkronometer.ven sextant, två teleskop, en teodolit, två barometrar, två kompasser, två hygrometrar, introduktionsbrev från kungen av Spanien och ett gevär; Den senare en rosa och blå bomullspyjamas.

Xavier de Maistre föddes 1763 i den pittoreska staden Chambery vid foten av franska alperna. Han var en lidelsefull, romantisk natur, tyckte om att läsa - särskilt Montaigne, Pascal och Rousseau - och uppskattade målarkonsten, särskilt nederländska och franska skildringar av det borgerliga hemmet. Vid 23 års ålder blev de Maistre fascinerad av flygteknik. Etienne Montgolfier hade tre år tidigare nått internationell ryktbarhet genom att konstruera en ballong som flög i åtta minuter ovanför det kungliga slottet i Versailles, medförande som passagerare ett far vid namn Montauciel ("Stig-upp-i-skyn"), en anka och en tupp. De Maistre och en god vän konstruerade ett par jättelika vingar av papper och ståltråd och planerade att flyga till Amerika. De lyckades inte. Två år senare lyckades de Maistre skaffa plats ombord på en varmluftsballong och tillbragte några Ögonblick svävande ovanför Chambery innan farkosten kraschlandade i en tallskog. Därefter, 1790 inhyst i ett anspråkslöst mm högst upp i ett hyreshus i Turin, banade de Maistre vägen för ett sätt att resa som skulle skapa honom ett namn: resandet på den egna kammaren.

I inledningen till Resa i min kammare betonade Xaviers bror, den politiske teoretikern Joseph de Maistre, att det inte var Xaviers avsikt att ifrågasätta de hjältemodiga dåd som det förflutnas stora resenärer utfört: "Magellan, Drake, Anson och Cook." Magellan hade upptäckt en västpassage till Kryddöarna runt Sydamerikas sydspets, Drake hade seglat runt hela jordklotet, Anson hade förfärdigat exakta sjökort över de filippinska farvattnen och Cook hade bekräftat existensen av en sydlig kontinent. "De var otvivelaktigt märkvärdiga män", skrev Joseph. Det var bara det att hans bror hade upptäckt ett sätt att resa som var oändligt mycket mera praktiskt for dem' som varken var lika modiga eller lika rika som de. "Miljontals människor som, före mig, inte vågat resa,andra som inte haft möjlighet att resa och även de som inte ens tänkt tanken på att resa kommer nu an ha möjlighet att följa mitt exempel" , förklarade Xavier medan han förberedde sig för avresa. "Inte ens de lataste varelser kommer längre att ha någon anledning an tveka inför att ge sig av och finna njutningar som varken kommer att kosta dem pengar eller ansträngning."
Han rekommenderade särskilt rumsresandet för de fattiga och för dem som var rädda för stormar, rån och höga klippor.

4.

De Maistre nådde tyvärr inte särskilt långt på sin egen. Banbrytande resa, liksom heller inte hans flygmaskin gjort. Berättelsen börjar bra. De Maistre stänger dörren och tar på sin rosa och blå pyjamas. Utan. behov av något bagage reser han till soffan, den största möbeln i rummet. Denna färd rycker honom ur hans vanliga apatiska tillstånd, och han betraktar soffan med nya ögon och återupptäcker en del av dess
förtjänster, Han beundrar de eleganta benen och drar sig till minnes de angenäma timmar då han sträckt ut sig bland kuddarna och drömt om kärlek och framgång i karriären. Från soffan iakttar de Maistre sin säng. Än en gång, nu från resenärens utkikspunkt, lär han sig sätta värde på denna invecklade möbel. Han känner sig tacksam for de nätter han tillbringat i den och konstaterar med stolthet att lakanen nästan matchar hans pyjamas, "Jag råder alla som kan att skaffa,rosa och vita sängkläder", skriver han, ty dessa färger ger ro och angenäma drömmar åt den som sover dåligt. Men efter det kan man anklaga de Maistre för att förlora det övergripande syftet med sina mödor ur sikte. Han fastnar i långa och tröttsamma utvikningar om sin hund Rosinne, sin käresta Jenny och sin trogna betjänt Joanetti. Resenärer på jakt efter en redogörelse för rumsresandet löper risken att känna sig en smula dragna vid näsan när de slår igen Resa i min kammare. Och ändå härrör de Maistres bok ur en djup och tankeväckande insikt: att det nöje vi har av att resa kanske beror mer på med vilken förhandsinställning vi reser än på vårt resmål. Om vi bara kunde tillämpa ett resetänkande på de platser där vi själva vistas skulle vi måhända märka att dessa platser blev minst lika intressanta som bergspassen och de fjärilstäta djunglerna i von Humboldts Sydamerika.

Vad är då ett resetänkande? Mottaglighet kan sägas vara dess mest utmärkande egenskap. Vi närmar oss ödmjukt nya platser. Vi bär inte med oss några stelbenta uppfattningar om vad som är intressant, Vi retar upp traktens invånare eftersom vi ställer oss på refuger och mitt på trånga gator och beundrar vad de tycker är oväsentliga smådetaljer. Vi löper risken att bli överkörda eftersom vi fängslas av taket på en statlig byggnad eller en inskription på en vägg. Vi tycker att ett snabbköp eller en frisersalong är omåttligt fascinerande. Vi uppehåller oss länge vid kompositionen även matsedel eller vilka kläder som presentatörerna av tv:s kvällsnyheter har på sig. Vi är på det klara med lagren av historia under det pågående nuet och vi antecknar och fotograferar.

Hemma har vi å andra sidan allt annat än högtflygande förväntningar. Vi är säkra på att vi redan upptäcker allt intressant som finns att se ett område, i första hand på grund av att vi bott där länge. Det verkar otänkbart att det skulle kunna finnas något nytt att hämta på en plats där vi levt i ett årtionde eller mer. Vi har blivit tillvanda och därför blinda.

De Maistre försökte rycka oss ur vår passivitet. I sin andra volym med rumsligt resande, Nattlig resa i min kammare, gick han fram till fönstret och tittade upp mot natthimlen. Dess skönhet gjorde honom frustrerad över, att sådana alldagliga scener inte rönte större allmän uppskattning: "Hur alla personer... njuta nu liksom jag av det sublima skådespel som himlen förgäves rullar upp för de sovande människorna! Jag tänker nu ej på dem som verkligen sova. Men vad skulle det ej kosta på dem som promenera, som i massor strömma ut från teatern, att ett ögonblick betrakta, att beundra de strålande konstellationer som från alla håll lysa över deras huvuden!'; Anledningen till att de inte tittade upp var att de aldrig gjort det förut, De hade vant sig vid att betrakta universum som tråkigt .,. och världsalltet hade vederbörligen anpassat sig efter deras förväntningar.

Jag gjorde ett försök att resa i mitt sovrum, men det var så litet, där fick knappt plats en säng, att jag drog slutsatsen att de Maistres budskap kanske vore mera givande om man tillämpade det på en hel stadsdel. Sagt och gjort. En molnfri dag i mars vid tretiden på eftermiddagen, flera veckor efter' det att jag kommit hem från Barbados, gav jag mig ut på en de Maistre-inspirerad resa i Hammersmith. Det kändes egendomligt att vara ute mitt på dagen utan att ha något särskilt mål för ögonen. En kvinna och två små ljushåriga barn gick längs huvudgatan, som kantades även mängd butiker och restauranger, En dubbeldäckare hade stannat för att plocka upp passagerare vid en hållplats mitt emot en liten park. En jättelik annonstavla gjorde reklam for sås. Jag gick längs just den här gatan nästan varenda dag för att komma till tunnelbanestationen och var inte van vid att betrakta den som någonting annat än ett medel att nå mitt mål, Information som underlättade färden mot målet drog till sig min uppmärksamhet, sådant som inte gjorde det avfärdades som ovidkommande. Jag var därför känslig for hur mycket folk det var på trottoaren, för de kunde tänkas stå i vägen för mig medan deras anletsdrag och ansiktsuttryck var osynliga for mig, lika osynliga som formen på byggnaderna och vad som ägde rum i butikerna. Det hade inte alltid varit. så. När jag just flyttat in i området var min uppmärksamhet mindre missunnsamt fokuserad. Vid den tiden var jag inte lika benhårt inriktad på att snabbt komma till tunnelbanan. När vi träder in i ett nytt rum riktas våra sinnen till ett antal företeelser som vi undan för undan reducerar i enlighet med den funktion vi tillmäter rummet. Av de kanske fyra tusen ting som finns att se och fundera över på en gata är vi till slut bara aktivt medvetna om tre eller hur många människor som står i vägen, hur mycket trafik det är, hur sannolikt det är att det börjar regna. En buss som vi kanske först betraktade ur estetisk eller mekanisk Synvinkel, eller som en språngbräda till vidare funderingar kring gemensamhetskänslan i städerna, blir helt enkelt en låda som så snabbt som möjligt för oss genom ett område som lika gärna kunde vara ickeexisterande, eftersom det helt saknar samband' med våra primära mål, utanför vilket allt är mörker och allt är osynligt. Jag hade lagt ett raster av egenintressen över gatan som inre lämnade utrymme for blonda barn och sås reklam och gatstenar och färgerna i skyltfönstren och hur affärsmännen och pensionärerna såg ut. Det primära målets makt hade fråntagit mig all vilja att reflektera över parkens komposition eller den ovanliga blandningen av Georgiansk, viktoriansk och Edvardiansk arkitektur i ett och samma kvarter. Mina gångmarscher längs gatan hade på förhand berövats. allt intresse for skönhet, alla associationer, all förundran och tacksamhet, alla filosofiska utvikningar inspirerade av alla element. Och istället fanns bara ett: enträget behov av att komma till tunnelbanan så snabbt som möjligt. Emellertid följde jag de Maistre och försökte vända vanans förlopp, skilja min omgivning från de funktioner jag dittills försett den med. Jag tvingade mig att lyda en besynnerlig. form av mental befallning att se mig omkring som om jag aldrig hade vant där förut, Och långsamt började mina resor bära frukt, Ålagd att betrakta allting som potentiellt intressant märkte jag hur tingen började släppa fram dolda värderika skikt. En rad butiker som jag uppfattat som ett enda stort, enahanda, rödaktigt byggnadskomplex fick en arkitektonisk identitet. Blomsterbutiken omgavs av Georgianska pelare, och ovanför slaktaren satt sen viktorianska gargouiller i gotisk stil. En restaurang blev full av middagsgäster i stället for dimmiga gestalter. I en kontors byggnad med glasfasad lade jag märke till några gestikulerande personer i ett sammanträdesrum en trappa upp. Någon höll på att rita ett tårtdiagram på en overheadbild. Samtidigt, på andra sidan gatan mitt emot kontoret, var en man i gång med att gjuta nya cementplattor till trottoaren, och han rättade noggrant till kanterna, Jag klev på en buss, och i stället för att genast halka in i egna funderingar försökte jag i fantasin upprätta en förbindelse med andra passagerare. Jag avlyssnade ett samtal på raden framför mig. Någon på ett kontor någonstans, av allt att döma en person högt upp i hierarkin, kunde inte förstå. De klagade på hur ineffektiva andra var men tänkte aldrig på att de kanske själva gjort saker som ökat ineffektiviteten. Jag tänkte på den mångfald av liv som pågick samtidigt på olika nivåer i staden. Jag .tänkte på likheterna mellan klagomålen - alltid egoism, alltid obetänksamhet - och den gamla psykologiska sanningen att det vi klagar på hos andra kommer andra att klaga på hos oss. Stadsdelen erhöll inte bara mänskliga individer och tydligt avgränsade byggnader, den började också dra till sig idéer. Jag reflekterade över det nya välstånd som började sprida sig i området. Jag försökte fundera över varför jag tyckte så mycket om välvda järnvägstunnlar, och varför jag gillade motorvägen som skar genom luften. Det verkade vara en fördel att resa ensam. Hur vi påverkas av omvärlden är på ett avgörande sätt beroende av vilka vi är tillsammans med. Vi anpassar vår nyfikenhet så att den stämmer med andras förväntningar. De kan ha en bestämd föreställning om vem man är och sedan diskret hindra vissa sidor även att komma fram: "Jag trodde inte du var en-sån som var
intresserad av vägbroar", kan de säga i avskräckande syfte. Att vara noggrant iakttagen aven följeslagare kan hindra en från att iaktta andra, man blir upptagen av att anpassa sig till reskamratens frågor och kommentarer, man blir tvungen att låtsas
vara mera normal än vad som är bra för ens nyfikenhet. Men sådant behövde inte jag bry mig om, ensam i Hammersmith mitt på eftermiddagen. Jag var fri att uppträda en smula egendomligt. Jag tecknade fönstret till en järnhandel och ordmålade vägbron.

De Maistre var inte bara en rumsresenär. Han var också en stor resenär i klassisk bemärkelse. Han färdades till Italien och Ryssland, tillbringade en vinter med de rojalistiska arméerna i Alperna och deltog i ett ryskt fälttåg i Kaukasus. l en självbiografisk anteckning från Sydamerika hade Alexander von Humboldt skrivit om bevekelsegrunderna för sin resa: "Jag sporrades även obestämd längtan etter att förflyttas från ett tråkigt vardagsliv till en vidunderlig värld." . Det var denna dikotomi, ett "tråkigt vardagsliv" ställt mot en"Vidunderlig värld", som de Maistre försökt skildra med större finess. Han skulle inte ha sagt till Humboldt att Sydamerika var trist utan bara uppmanat honom att fundera över om inte hans hemstad Berlin också hade en del att erbjuda . Åttio år senare tog Nietzsche, som läst och beundrat de Maistre, upp tankegången:

När vi sett hur vissa människor friserar sina intetsägande alldagliga upplevelser så att de blir en brukbar jord som ger skörd tre gånger om året, medan andra - och hur många är de inte färdas genom ödets svallande vågor, tidens och nationernas mest mångskiftande strömningar, och ändå alltid håller sig kvar på ytan, guppande som korkar, blir vi till slut frestade att dela upp mänskligheten i en minoritet som vet hur man gör mycket av livet och en majoritet som vet hur man gör litet av mycket.

Vi träffar människor som farit tvärs genom öknar, drivit på isflak och-huggit sig fram genom djungler och i vars själar vi ändå skulle söka förgäves efter vittnesbörd vad de upplevt. Iförd en rosa och blå pyjamas, till freds med det egna sovrummets gränser, riktade Xavier de Maistre en försiktig uppmaning till oss att vi innan vi gav oss i väg till avlägsna hemisfärer skulle försöka lägga märke till det vi redan sett.

Alain de Botton, Whalström och Widstrand Konsten att resa, 2004

The Hero's Journey Outline

The Hero's Journey Outline

Beställa

- Sumimasen, sa jag på japanska. Ichi biru, onegay shimas.
Jag är ingen språkbegåvning, så det mesta var säkert fel, men killen i baren förstod var jag sa för framför mig stod snart en öl. En öl går ju att beställa, men mat kan det vara värre med. Många restauranger här i Japan har en inhemsk meny. Vissa har med bilder och det underlättar betydligt och bäst är när de har både bilder och menyn på engelska.  

Om att hitta

Hitta hem är enkelt för många.
Att hitta hem är inte lika enkelt.
Hitta ett hem kan ta sin tid.
Att hitta sig själv tar tid, eller ingen tid alls.

Om att tystna

När du skäller på mig har jag svårt att älska mig själv.
När du skäller kommer tystnaden.
Gråten fyller mig och för att inte gråta håller jag tyst och går min väg.
Egentligen vill jag skrika, men vad och varför.
Skäll inte på mig, jag gör så gått jag kan.
Jag försöker.
Även om du inte tror det försöker jag.
Det är inte med flit som jag "slarvar" utan det är mitt bästa.
Visst kan jag lätt glömma bort och göra något annat istället för att klä på mig, städa eller göra läxan, men det är  inte med flit.
Jag vill mitt bästa.
Jag vill vara bra.
Jag vill att du ska tycka att jag är bra.